Midrash är den hermeneutiska (bibliska tolkningsmetod) som användes av de forntida rabbinerna på Jesu och Paulus tid. Midrash innehåller en grammatisk-historisk exeges, vagt lik de västerländska modellerna för bibeltolkning som reformatorerna lånade från 1500-talets humanism, men ser det som bara ett första steg.
Denna bloggtext är översatt med tillåtelse av James Jacob Prasch och Moriel Ministries.
Textens orginaltitel är ’The Way The New Testament Writers Handled The Old Testament’ och texten är författad av ’James Jacob Prasch’. Bloggtexten är från Moriel Ministries tidigare blogg. Publicieringsdatum för orginaltexten är okänd varför läsaren skall ta textens aktualitet i beaktande. Dock är innehållet relevant. Rubriker i bloggtexten kan vara tillagda till orginaltexten för att underlätta läsningen. Översättningen är gjord av Ted Sjövall. Om ej annat anges så är de svenska bibelverserna från Folkbibeln 1998.
I hanteringen av olika bibliska litterära genrer – såsom berättelser, visdomslitteratur, hebreisk poesi och apokalyptisk poesi – eftersöks besläktade relationer mellan olika bibliska texter för att tolka dem i ljuset av varandra. Tillvägagångssättet är mer tematiskt än linjärt.
Den tydligaste uppsättningen riktlinjer inom Midrash är de sju midroterna som tillskrivs rabbi Hillel, grundaren av Hillels fariseiska skola, där Paulus utbildades till rabbin av rabbi Gamaliel, Hillels sonson.
Allegori och typologi
Midrash använder sig flitigt av allegori och typologi för att illustrera och belysa doktrin, men aldrig som grund för doktrin. Den ser flera betydelser i bibeltexter som finns i skikt, men detta skiljer sig mycket i vissa grundläggande avseenden från de gnostiska och alexandrinska användningarna av figurativ tolkning som är förknippade med Filo och Origenes, och återspeglar mera den hebreiska, snarare än hellenistiska, filosofiska världsbilden och teologiska synsättet.
Profetia som mönster
Midrash tolkar profetior som ett cykliskt mönster av historisk upprepning (profetior som har flera uppfyllelser), med en slutgiltig uppfyllelse förknippad med eschaton, vilket är den slutliga fokuspunkten för återlösningsprocessen. Ett klassiskt verk av Midrash inom judendomen är Midrash Rabba om Första Moseboken (Berashith). Ett annat är Klagovisornas Rabba.
Format
Midrash följer vissa format. Ett är Mashal/Nimshal-formatet som ses i Ordspråksboken eller liknelserna, där fysiska saker representerar andliga saker. Bildlig midrashisk utläggning i Nya testamentet ses till exempel i Judas brev eller Galaterbrevet 4:24-34. Det är midrash som förklarar hur Nya testamentet hanterar Gamla testamentet.
Ett annat format är parashiyot; avsnitt som inleds med en petihah där en grundvers följs av kommentarer. Förutom exegetiska midrash finns det homiletiska midrash, arrangerade i ämnesmässigt argumenterade pisaqot. Dessa följer ofta ett yelammedenu rabbenu-format som användes av Jesus i evangelierna. Båda dessa typer av midrash är haggadiska. Det finns också en stor mängd midrashisk litteratur som är halakik, men dessa är av mindre betydelse för nytestamentlig forskning.
Att förklara Midrasch
Om ingen har utbildning i judendom, hebreiska eller teologi är det lättare att demonstrera midrash än att förklara den. Moriel tillhandahåller olika band och videor där midrashisk exeges tillämpas praktiskt och demonstreras vid tolkning av Skriften. Ett exempel skulle vara ”Kvinnan vid brunnen”, en midrashisk tolkning av Johannesevangeliet kapitel fyra, som används för att förklara Skrifterna som rör ämnet romersk katolicism.
Om man tittar på hur Nya testamentet citerar Gamla testamentet är det tydligt att apostlarna inte använde västerländska protestantiska metoder för exegetik eller tolkning. Jesus var rabbin. Paulus var rabbin. De tolkade Bibeln på samma sätt som andra rabbiner gjorde – enligt en metod som kallas midrash.
Kyrkan tappade sina judiska rötter
Något gick fel i den tidiga kyrkan; den kom bort från sina judiska rötter. Och allt eftersom fler hedningar blev kristna, hände något som Paulus (i Romarbrevet 11) varnade för att inte skulle få hända. Människor tappade roten ur sikte.
Närhelst du har en förändring i världsbilden kommer du att ha en förändring i teologin. Ett positivt sätt att hantera den förändringen kallas att rekontextualisera; ett negativt sätt kallas att omdefiniera. Att rekontextualisera evangeliet när Wycliffes bibelöversättare översatte Jesaja 1:18, ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita” Ty stamfolk i ekvatorialafrika – en plats där folket aldrig hade sett snö – översatte de det som att de skall bli vita som kokosnöt. Det är att rekontextualisera – att ta samma sanning och sätta den i sammanhanget med någon annans språk, kultur eller världsbild. Det är helt giltigt; det skadar inte budskapet, i motsats till att omdefiniera.
Rekontextualisering och omdefiniering
Istället för att omförklara vad Bibeln betyder, förändrar omdefiniering vad Bibeln betyder. Det är fel. Och det var vad som hände i den tidiga kyrkan. Efter att Konstantin den store gjorde kristendomen till statsreligion började människor omdefiniera evangeliet på alltmer radikala sätt. Några av de tidiga kyrkofäderna trodde att det som var bäst inom grekisk teosofi, till exempel Platons och Sokrates monoteistiska idéer, hjälpte till att förbereda den grekiska världen för Jesu ankomst, på samma sätt som Toran (Gamla testamentet) förberedde den judiska världen. Till en viss grad är det ett rimligt påstående.
Hebreiskt och grekiskt tankesätt
Det finns ett grekiskt (hellenistiskt) sätt att tänka och det finns ett hebreiskt (hebreiskt) sätt att tänka. Paulus använde båda. När Paulus talade till judarna använde han det hebreiska sättet att tänka, men i Aten när han predikade evangeliet för areopagerna (Apostlagärningarna 17:22-31) använde han det grekiska sättet att tänka. Judar söker ett tecken, greker söker visdom. Det finns giltighet i båda, om de används bibliskt.
Ett problem uppstod när människor började hellenisera en judisk tro. Istället för att rekontextualisera evangeliet för grekerna började de omdefiniera det i grekiska termer. Detta hände särskilt i Alexandria på Origenes tid, men det blev ett stort problem efter Konstantin. Med introduktionen av Augustinus av Hippo läror och de personer som påverkade honom – Cyprianus av Karthago, Ambrosius och andra.
Grekerna visste mycket från Platon och Sokrates som var sant, såsom att människan är skapad till Guds avbild och likhet. Vem som helst – även människor utan judisk-kristen bakgrund och utan tillgång till Bibeln – kan av naturliga skäl veta att det finns en sann Gud och att människan är syndig (Roma 1:18-20).
Vi kan hålla med om sakerna i grekisk teosofi ända till den grad att de överensstämmer med Bibeln. Men när människor börjar omtolka och omdefiniera evangeliet i ljuset av en grekisk världsbild, har vi ett problem. Grekerna trodde på dualism. De trodde att allt som var köttsligt var ont och allt som var andens var gott. En grek som läste orden: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud (Joh 1:1) kunde hålla med om dem. Men han kunde inte hålla med om påståendet: Ordet blev kött (Joh 1:14). Grekerna trodde att något fysiskt var ont, helt enkelt för att det var fysiskt. Bibeln lär ut att det andliga och det fysiska var menade att fungera i harmoni med varandra. Det fick inte finnas någon motsägelse eller konflikt mellan de två. Köttet är fallet, det är sant, men det är inget fel med de fysiska elementen i sig.
Augustinus omdefinition av kristendomen som en platonisk religion
När Augustinus kom till världen omdefinierade han inte kristendomen som en grekisk, platonisk religion, utan omdefinierade den snarare som en grekisk, platonisk religion. Augustinus sa saker som: ”Det enda bra med äktenskapet är att ha barn som lever i celibat.” Manikeerna, som sa att den första synden var att ha äktenskapliga relationer, introducerade dessa idéer i den grekiska världen. Det är därför som romersk katolicism än idag inte kan hantera sexualitet, och varför den har så många begränsningar och hinder, och varför romersk katoliker till och med hänger upp sig på äktenskapligt sex.
Symbolik som belysning eller gnosis
Människor började omtolka Bibeln, inte med hjälp av den judiska metoden midrash, utan med hjälp av grekiska metoder. Typologi och allegori Midrash använder typologi och allegori – symboler – för att illustrera och belysa läran. Till exempel är Jesus ”påsklammet”. Symboliken i den judiska påsken illustrerar perfekt försoningsläran, men vi baserar aldrig försoningsläran på symboliken. Symboliken illustrerar läran, som i sig själv anges tydligt på andra ställen i Skriften. I den gnostiska världen av grekiskt tänkande händer det motsatta. Gnostiker hävdar att de har fått en subjektiv, mystisk insikt – kallad gnosis – i symbolerna. De omtolkar sedan textens enkla betydelse i ljuset av gnosen. För gnostiker är symbolik grunden för deras lära, i motsats till de forntida judiska metoderna.
Dessa metoder började först smyga sig in i kyrkan genom människor som var influerade av Filon. Hans läror kom gradvis in i romersk katolicism, till den grad att Augustinus skulle säga: ”Om Gud använde våld för att omvända Paulus, kan kyrkan använda våld för att omvända människor”, vilket ledde till korstågen, den spanska inkvisitionen och så vidare. Istället för att rekontextualisera omdefinierade de Skriften. De läste en judisk bok som om den vore en grekisk bok. Det var ett misstag.
Det började med Origenes i öst och Augustinus i väst och förvärrades stadigt under århundradena. Det blev mycket värre under medeltiden med något som kallas skolasticism. Aristoteles idéer absorberades i islam, sedan förde korstågen dessa idéer tillbaka till Europa och in i medeltida romersk katolicism. Moses Maimonides skrev om judendomen till en aristotelisk religion, sedan skrev Thomas av Aquino om kristendomen till en aristotelisk religion.
Reformationen och dess tillkortakommanden
Reformatorerna kom och försökte rätta till det som hade gått fel i den medeltida romersk-katolicismen. Tyvärr, även om reformatorerna var dynamiska personligheter, var de inte dynamiska tänkare. Reformationen föddes ur något som kallades humanism. (Observera: de första humanisterna var inte sekulära, de var kristna.) De bästa humanisterna var män som Thomas A. Kempis, John Colet och Jacques Lefèvre. Men den största av dem alla var Erasmus av Rotterdam. Luther, Calvin, Zwingli och de flesta andra reformatorerna fick sina idéer från Erasmus. Erasmus och de andra humanisterna försökte studera och undervisa i Bibeln i dess enkla bokstavliga betydelse för att upphäva de medeltida missbruken av romersk-katolicismen. De lade tonvikten på att läsa Bibeln som litteratur och som historia och gav oss det system för grammatisk-historisk exeges som har använts i de protestantiska kyrkorna sedan dess.
Tillämpning och tolkning
Problemet med reformatorerna är att de bara gick så långt. De skapade regler som styrde tillämpningen av sitt grammatisk-historiska system för att motbevisa den medeltida romersk-katolicismen, och många av dessa regler lärs fortfarande ut på teologiska seminarier idag. En sådan regel är denna: Det finns många tillämpningar av en Skriftplats men bara en tolkning. Det är totalt nonsens! Talmud säger att det finns flera tolkningar. Vilka höll Jesus med om? Reformatorerna? Eller de andra rabbinerna?
Jesus sade: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.” (Matt 12:39). Vad var ”profeten Jonas tecken?” På ett ställe säger Jesus att det var detta, att ”Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” (Matt 12:40). Men samtidigt säger han att det var det faktum att männen i Nineve omvände sig vid Jonas predikan (Luk 11:32). Hedningarna skulle omvända sig när judarna inte gjorde det, det är också profeten Jonas tecken. Han gav två lika giltiga tolkningar av vad det tecknet är. Så där protestantisk hermeneutik säger att det bara finns en tolkning, är allt annat tillämpning, det är oförenligt med Jesus.
Meningsfull formulering
En annan regel inom reformerad hermeneutik säger att om Skriftens enkla formulering är meningsfull, sök ingen annan mening. Ta det för vad det är, punkt slut. Det är också rent nonsens!
En judisk kristen från första eller andra århundradet som läste Johannesevangeliet, kapitel ett, två och tre, skulle ha sagt att det var den nya skapelseberättelsen – berättelsen om den nya skapelsen. Han skulle ha sett att Gud vandrade på jorden i Första Moseboken, och nu vandrade Gud på jorden igen i den nya skapelsen i Johannes. Han skulle ha sett att Anden rörde sig över vattnet och frambringade skapelsen i Första Moseboken, och nu rörde Anden sig över vattnet och frambringade den nya skapelsen i Johannes. Han skulle ha sett att det fanns det lilla ljuset och det stora ljuset i skapelsen i Första Moseboken, och nu fanns det det lilla ljuset – Johannes Döparen – och det stora ljuset – Jesus – i den nya skapelsen i Johannes. Fikonträdet representerar, midrashiskt, i judisk metafor, Livets träd som vi ser i trädgården i Första Moseboken, i Hesekiel 47 och i Uppenbarelseboken. Så när Jesus sa till Natanael: ”Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.” (Johs 1:48), sa han inte bara till Natanael att han såg honom under ett bokstavligt fikonträd (även om han gjorde det), han berättade för honom att han hade sett honom. från lustgården, från skapelsen, från världens skapelse.
Att bara läsa Bibeln som litteratur och historia är problematiskt
Genom att läsa Bibeln som litteratur och historia, som humanisterna gjorde, ser man bara en del av den. Humanisterna reagerade på medeltida skolastik och den gnosticism som mycket av romersk katolicism bygger på. Ändå hindrar deras tillvägagångssätt människor från att se mycket av Skriftens djup. Med hjälp av den grammatisk-historiska metoden kunde reformatorerna upptäcka sanningar som rättfärdiggörelse genom tro och Skriftens auktoritet. Men det var allt de kunde se; de kunde inte gå längre än det. Martin Luther ansåg Romarbrevet vara Bibelns huvudbok. Han förkastade helt Uppenbarelseboken. Ändå är Uppenbarelseboken boken för de sista dagarna. Luther medgav att man inte kan förstå den med ett protestantiskt sinne.
Läs Bibeln som en judisk bok istället för som en grekisk
Vad är fel? Är Uppenbarelseboken fel? Eller är det protestantiska sinnet fel? Var mycket försiktig. Daniel (Dan 12:4) och Johannes (Upp 10:4) fick höra att de skulle ”försegla detta” till ändens tid. När Guds tid är inne kommer tolkningen av dessa böcker att uppenbaras för de troende. När du ser människor skriva ut diagram och tabeller och säga att de har förstått hela det eskatologiska programmet och hela Uppenbarelseboken, var mycket försiktig. Det är förseglat tills den lämpliga tiden är inne. Gud kommer att avslöja det på sitt sätt och i sin tid. Och det kommer att göras steg för steg. Det första steget är att gå tillbaka till att läsa Bibeln som en judisk bok, istället för som en grekisk.
Bibeln består av olika typer av litteratur
Breven är kommentarer till andra skrifter; de berättar vad andra skrifter betyder på en mycket praktisk nivå. Det är bra att läsa breven som litteratur och historia, med hjälp av grammatisk-historiska metoder. Men det finns olika typer av litteratur i Bibeln, olika litterära genrer som Gud har lagt där av olika anledningar. Psaltaren (hebreisk poesi), Uppenbarelseboken (apokalyptisk litteratur), evangelierna (berättelse) och Ordspråksboken (visdomslitteratur).
Man läser inte ett brev på samma sätt som man läser poesi. Man läser inte Narnia-krönikorna (C.S. Lewis) på samma sätt som man skulle läsa ett brev från faster Harriet i England. Om man läser breven kommer man att se att apostlarna inte tolkade de andra böckerna i Bibeln med den grammatisk-historiska metoden. Hebreerbrevet är en kommentar till symboliken i det levitiska prästadömet och templet. Titta på Galaterbrevet 4:24 och framåt, berättelsen om de två kvinnorna – det är en midrash om lagens syfte. Se på Judas brev, det är midrashisk litteratur. Apostlarna hanterade inte Skrifterna enligt protestantiska grammatisk-historiska metoder.
Olika typer av profetior i Bibeln
Det finns olika typer av profetior i Bibeln. De två typer som är viktiga för att förstå de sista dagarna är messianska profetior och, kopplade till dessa, eskatologiska profetior. När vi kommer till att betrakta bibliska profetior är detta mycket viktigt. Eftersom det västerländska sinnet, med sin grund i 1500-talets humanism, säger att profetior består av en förutsägelse och en uppfyllelse. För det forntida judiska sinnet handlade det inte om att något skulle förutsägas och sedan uppfyllas. Snarare var profetior för det forntida judiska sinnet ett mönster som rekapituleras; en profetia med flera uppfyllelser. Och varje uppfyllelse, varje cykel, lär oss något om den slutliga uppfyllelsen. Till exempel: Under en hungersnöd gick Abraham till Egypten (1 Mos 12:10-20). Gud dömde Farao. Abraham och hans ättlingar kom ut ur Egypten och tog med sig Egyptens rikedomar och gick in i det förlovade landet. Abrahams ättlingar återupplevde samma upplevelse. Under en hungersnöd drog de till Egypten (1 Mos 42). Gud dömde återigen Farao, en ond kung. Abrahams ättlingar drog ut ur Egypten och tog med sig Egyptens rikedomar (2 Mose 12:36), och de drog in i det förlovade landet.
Det som hände Abraham hände hans ättlingar. Samma sak hände Jesus. När de hade gett sig av, uppenbarade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm. ”Stig upp”, sade han, ”ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son.” (Matt 2:13-16).
Matteus säger att när Jesus kom ut ur Egypten, efter den onde kung Herodes död, uppfylldes Hoseas profetia. ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” (Hos 11:1-2). Mycket tydligt talar Hosea kapitel 11 om uttåget, om vad som hände med Mose. I sitt grammatiskt-historiska sammanhang talar det om uttåget, inte om Messias. Men Matteus verkar ta avsnittet ur allt rimligt sammanhang och förvränga det till att tala om Jesus. Vi måste fråga oss, har Matteus fel? Eller är det något fel med vårt protestantiska sätt att tolka Bibeln?
Något är fel med vår protestantiska mentalitet
Det är inget fel med Matteus, och det är inget fel med Nya testamentet. Men det är något fel med vår protestantiska mentalitet. Den judiska idén om profetia är inte förutsägelse, utan mönster. Abraham kom ut ur Egypten när Farao dömdes; hans ättlingar kom ut ur Egypten när den onde kungen dömdes; sedan dömdes en annan ond kung och Messias kom ut ur Egypten. Det finns flera uppfyllelser av profetior. Midrashiskt anspelar ”Israel” på Yeshua (Jesus) Messias. När man ser verser som: ”Israel min ära och Israel min förstfödde”, är det midrashiska anspelningar på Messias.
Sedan, i 1 Korintierbrevet 10, händer något annat: Vi kommer ut ur Egypten, vilket Paulus säger är en symbol för världen. Farao, som gudomliggjordes av egyptierna och dyrkades som Gud, är en symbol för djävulen, denna världens gud. Precis som Mose slöt ett förbund med blod och stänkte det på folket, gjorde Jesus det också. Mose fastade i fyrtio dagar, och det gjorde Jesus också. Jesus är profeten liksom Mose, förutsagd i 5 Mosebok 18:18. Precis som Mose ledde Israels barn ut ur Egypten, genom vattnet, in i det förlovade landet, leder Jesus oss ut ur världen, genom dopet, in i himlen. Det är ett mönster.
Att komma ut ur Egypten
Sedan kastas hästen och dess ryttare i havet (2 Mosebok 15:1). Vi sjunger Moses sång – hästen och ryttaren kastade i havet – i Uppenbarelseboken 15:3. Varför? För att det är ett mönster. Den yttersta innebörden av ”att komma ut ur Egypten” är kyrkans uppståndelse och uppryckande. Domarna som sker i 2 Moseboken återges i Uppenbarelseboken. Och precis som Faraos magiker kunde förfalska Moses och Arons mirakel, så kommer Antikrist och den falske profeten att förfalska Jesu och hans vittnens mirakel. De tog med sig Josefs ben när de kom ut ur Egypten (2 Mosebok 13:19). Varför? För att de döda i Kristus ska uppstå först. Det är ett mönster.
Det forntida judiska sinnet som producerade Nya testamentet ser på profetior, inte som en förutsägelse, utan som ett mönster. För att förstå vad som kommer att hända i framtiden tittar man på vad som hände i det förflutna. Det finns flera uppfyllelser, och varje efterföljande uppfyllelse lär oss något om den yttersta.
Du kommer aldrig att förstå Uppenbarelseboken med den typ av begränsade syn på bibeltolkning som lärs ut i protestantiska seminarier. Midrash är som en andragradsekvation eller en mycket komplex andra ordningens differentialekvation, en tretton- eller fjortonstegsekvation. Vissa människor tar det första steget i grammatisk-historisk exeges och tror att ekvationen är löst. Det är inget fel med vad de gör, men det är mycket fel med vad de inte gör. Ekvationen är inte löst. Det är inget fel med grammatisk-historisk exeges. Det är ett nödvändigt första steg, det är en nödvändig förberedelse, och det är okej för att läsa breven. Men det är allt.
Det krävs de gamlas visdom för att verkligen förstå dessa saker – Låt den som har förstånd räkna odjurets antal… (Uppenbarelseboken 13:18) – inte 1500-talets visdom, utan det första århundradets visdom.
James Jacob Prasch