Om man tittar på hur det Nya testamentet citerar det Gamla testamentet är det tydligt att apostlarna inte använde västerländska protestantiska metoder för exegetik eller tolkning. Jesus var en rabbin. Paulus var rabbin. De tolkade Bibeln på det sätt som andra rabbiner gjorde enligt en metod som kallas midrash.
Något gick fel i den tidiga kyrkan – den kom bort från sina judiska rötter. Och när fler icke-judar blev kristna, hände något som Paulus varnade för (Rom 11): Folk tappade roten ur sikte.
Texten är översatt med tillåtelse av författaren James Jacob Prasch.
Detta är det första av tolv kapitel, ’Midrash’ ur boken ’Grain for the Famine’ [2000].
Innebörden av titeln är ’Andlig föda åt de andligt svältande’. OBS! Rekommendationen är att läsa kapitlen i ordning. Rubrikerna i texten är tillagda för att underlätta läsningen. Översättningen är gjord av Ted Sjövall. Översättningar kommer snart även ur boken ’More Grain for the Famine’. Om ej annat anges så är bibelverser från Folkbibeln 1998.
Re-kontextualisera eller omdefiniera
Närhelst det sker en förändring i världsbilden kommer det att ske en förändring i teologin. Ett positivt sätt att hantera den förändringen kallas för att ’re-kontextualisera’. Ett negativt sätt kallas för att ’omdefiniera’. När Wycliffe Bible Translators översatte Jesajas 1:18, ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita” för stamfolk i Ekvatorialafrika – en plats där folket aldrig hade sett snö – blev översättingen ”skall de vara vit som kokos”.
Att re-kontextualisera är fullt giltigt och skadar inte budskapet då man tar samma sanning och sätter in den i ett sammanhang med någon annans språk, kultur eller världsbild.
Att omdefiniera är dock inte giltigt, och det skadar budskapet. Istället för att omförklara vad Bibeln betyder så definierar man om vad Bibeln faktiskt säger. Det är fel. Och det var vad som hände i den tidiga kyrkan.
Övergrepp på Skriften
Efter att Konstantin den store gjort kristendomen till statsreligion började folk att omdefiniera evangeliet på allt mer radikala sätt. Några av de tidiga kyrkofäderna trodde att det som var bäst i den grekiska teosofin, till exempel Platons och Sokrates monoteistiska idéer, skulle hjälpa den grekiska världen att förbereda sig för Jesu återkomst, på samma sätt som Torah (Gamla testamentet) förberedde den judiska världen.
Till en viss grad är det rättvist. Det finns ett grekiskt (hellenistiskt) sätt att tänka och det finns ett hebreiskt sätt att tänka. Paulus använde sig av båda. När Paulus talade till judarna använde han det hebreiska sättet att tänka, men i Aten när han predikade evangeliet på Areopagen (Apg 17:22-31) använde han det grekiska sättet att tänka. Judar söker ett tecken, greker söker visdom. Det finns giltighet i båda, OM de används bibliskt.
Problem uppstod när folk började hellenisera den judisk-kristna tron. Istället för att re-kontextualisera evangeliet för grekerna så började de istället att omdefiniera det i grekiska termer. Detta hände särskilt i Alexandria på Origenes tid, men blev ett stort problem efter Konstantin, i och med införandet av Augustinus läror och de människor som påverkade honom såsom exempelvis Cyprianus från Kartago och Ambrosius. Grekerna visste att mycket hos Platon och Sokrates var sant, som att människan var skapad till Guds avbild och likhet. Ja, även människor utan judisk-kristen bakgrund och utan tillgång till Bibeln kan av naturliga skäl veta att det finns en sann Gud och att människan är syndig (Rom 1:18-20).
Vi kan hålla med om saker i den grekisk teosofin till den grad att den överensstämmer med Bibeln. Men när människor börjar omtolka och omdefiniera evangeliet i ljuset av en grekisk världsbild, då har vi ett problem.
Dualism eller harmoni. Illustration eller mysticism.
Grekerna trodde på dualism. De trodde att allt av köttet var dåligt och allt i anden var gott.
En grek kunde hålla med om orden: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1) Men han kunde inte hålla med om påståendet att ”Ordet blev kött” (Joh 1:14). Grekerna trodde att något fysiskt var dåligt, helt enkelt för att det var fysiskt.
Bibeln lär att det andliga och det fysiska var menat att fungera i harmoni med varandra. Det fick inte finnas någon motsättning eller någon konflikt mellan de två. Köttet har fallit, det är sant, men det är inget fel på de fysiska elementen i sig.
Augustinus re-kontextualiserade inte, utan omdefinierade kristendomen som en grekisk, platonisk religion. Han sade saker som att ”Det enda bra med äktenskap är att ha barn som kommer att leva i celibat”. Dessa idéer introducerades i den grekiska världen av manikéerna, som sade att den första synden var att ha äktenskapliga relationer. Det är därför som den romerska katolicismen ännu idag har så många tankelåsningar att de inte kan hantera sexualitet, och även svårigheter kring sex inom äktenskapet.
Midrash använder sig av typologi och allegorisymboler för att illustrera och belysa läran. Till exempel är Jesus ”påsklammet”. Den judiska påskens symbolik illustrerar perfekt läran om försoning, men vi bygger aldrig försoningsläran på symboliken. Symboliken illustrerar läran, som i sig uttrycks tydligt på andra ställen i Skriften.
I det grekiska tänkandets gnostiska värld gäller dock det motsatta. Gnostiker säger sig ha fått en subjektiv, mystisk insikt, kallad gnosis, i symbolerna. De omtolkar sedan textens enkla betydelse i ljuset av gnosis. För gnostiker är symboliken grunden för deras doktrin, i motsats till de gamla judiska metoderna.
Gnostiska metoder började smyga sig in i kyrkan genom människor som var influerade av Filo. Hans läror kom successivt in i den romerska katolicismen till den grad att Augustinus kunde säga: ”Om Gud använde våld för att omvända Paulus, kan kyrkan använda våld för att omvända människor”, vilket sedermera ledde till korstågen, den spanska inkvisitionen och så vidare. Istället för att re-kontextualisera, så omdefinierade de Skrifterna. De läste en judisk bok som om det vore en grekisk bok. Det var ett misstag. Det började med Origenes i öster och Augustinus i väster, och förvärrades stadigt under århundradena och blev mycket värre på medeltiden med något som kom att kallas skolastik. Judendomen skrevs om till en aristotelisk religion av Moses Maimonides, och kristendomen skrevs om till en aristotelisk religion av Thomas av Aquino. Sedan kom reformatorerna och försökte rätta till det som hade gått fel i den medeltida romersk-katolicismen.
Reformationens försök att lägga till rätta och dess tillkortakommande
Även om reformatorerna var dynamiska personligheter så var de tyvärr inte dynamiska tänkare. Reformationen föddes ur något som kallas humanism, och märk väl att de första humanisterna var kristna, inte sekulära. De bästa av humanisterna var män som Thomas a Kempis, John Colet och Jacques Lefevre. Men den störste av dem alla var Erasmus av Rotterdam. Luther, Calvin, Zwingli och de flesta av de andra reformatorerna fick sina idéer från just Erasmus.
Erasmus och de andra humanisterna försökte studera och undervisa Bibeln i dess enkla bokstavliga betydelse, för att undanröja de medeltida romersk katolska övergreppen. De lade tonvikten på att läsa Bibeln som litteratur och som historia, och gav oss det system av grammatisk-historisk exegetik som har använts i de protestantiska kyrkorna sedan dess.
Problemet med reformatorerna är nu att de bara gick så långt och inte längre. De skapade regler som styrde tillämpningen av deras grammatiskt-historiska system för att motbevisa medeltida romersk katolicism, och många av dessa regler lärs ut i teologiska seminarier än idag. En sådan regel är: ’Det finns många tillämpningar av en skrift men bara en tolkning’. Det är totalt struntprat! Talmud säger att det finns flera tolkningar. Vem höll Jesus med? Reformatorerna? Eller de andra rabbinerna?
Jesus sade: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken” (Matt 12:39). Vad var då ”profeten Jonas tecken”? På ett ställe sade Jesus att det var att ”liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” (Matt 12:40). Men samtidigt sade han att det var det faktum att männen i Nineve ångrade sig vid Jonas predikan (Luk 11:32). Hedningarna skulle omvända sig när judarna inte gjorde det: det är också tecken på profeten Jona. Han gav två lika giltiga tolkningar av vad det tecknet är. Där protestantisk hermeneutik säger att det bara finns en tolkning, och att resten är tillämpning, stämmer alltså inte med Jesus egna ord.
En annan regel för reformerad hermeneutik säger att: ’Om Skriftens enkla ordalydelse är meningsfull, sök ingen annan mening. Ta det som det står, punkt.’ Det är också totalt struntprat!
Midrash – Första Mosebok och Johannesevangeliet
En judisk kristen från det första eller andra århundradet som läste första kapitlet i Johannes evangelium skulle ha sagt att det var berättelsen om den nya skapelsen, en midrash på Bereshith, alltså första Moseboks tre första kapitel, berättelsen om skapelsen. Han skulle ha sett att:
i) Gud vandrade på jorden i Första Moseboken, och att Gud nu vandrade på jorden igen i den nya skapelsen hos Johannes,
ii) Anden rörde sig över vattnet och frambringade skapelsen i Första Moseboken, och att Anden nu rörde sig över vattnet och frambringade den nya skapelsen hos Johannes,
iii) Gud kom och skilde ljus från mörker i skapelsen i Första Moseboken, och återigen skilde ljus från mörker i den nya skapelsen hos Johannes,
iv) det lilla ljuset och det stora ljuset fanns i skapelsen i Första Moseboken, och det lilla ljuset – Johannes Döparen – och det stora ljuset – Jesus – fanns i den nya skapelsen hos Johannes.
Midrash – Fikonträdet
Fikonträdet, midrashiskt, i judisk metafor, representerar Livets Träd som vi ser i trädgården i 1 Mosebok, i Hesekiel 47 och i Uppenbarelseboken. När då Jesus säger till Nathanael, ”Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.” (Joh 1:48), så sade han inte endast att han såg Nathanael bokstavligt under fikonträdet (även om han gjorde det), han berättade också för honom att han hade sett honom från trädgården, från skapelsen, från när världens grund lades.
Genom att läsa Bibeln som litteratur och historia, som humanisterna gjorde, ser man bara en del av den.
Humanisterna reagerade på medeltida skolastik och den gnosticism som mycket av den romerska katolicismen bygger på. Icke desto mindre hindrar deras tillvägagångssätt människor från att se mycket av djupet i Skrifterna. Med hjälp av den grammatiskt historiska metoden kunde reformatorerna upptäcka sanningar som rättfärdiggörelse genom tro och Skriftens auktoritet. Men det är allt de kunde se – de kunde inte gå utöver det.
Martin Luther ansåg att Romarbrevet var Bibelns huvudbok. Uppenbarelseboken förkastade han dock. Ändå är ju då Uppenbarelseboken boken för de sista dagarna. Luther medgav att man inte kan förstå det med ett protestantiskt sinne. Så, vad felas? Är det något fel med Uppenbarelseboken? Eller är det något som felas hos det protestantiska sinnet? Det är hos det protestantiska sinnet som det felas, då Gud lade till Uppenbarelsen i Bibeln. Uppenbarelse betyder apokalyps, ett avslöjande.
Var försiktig
Vi skall vara mycket försiktiga. Både Daniel (Dan 12:4) och Johannes (Upp 10:4) blev tillsagda att försegla dessa saker fram till ändens tid. När Guds tid kommer till sitt slut så kommer tolkningen av dessa böcker att manifesteras för de troende. När du ser människor som skapar diagram och tabeller och säger att de har klurat ut eller förstått det eskatologiska programmet och hela Uppenbarelseboken så var väldigt uppmärksam, varsam och försiktig med dylikt. Det som är förseglat, är förseglat till lämplig tidpunkt. Det är Gud som kommer att avslöja det på sitt sätt och i sin tid, och det kommer att göras steg för steg. Det första steget är att gå tillbaka till att läsa Bibeln som en judisk bok, istället för som en grekisk.
Bibeln som en judisk bok
Apostlarna hanterade inte Skrifterna enligt protestantiska grammatisk-historiska metoder.
Epistlarna är kommentarer till andra skrifter och berättar vad andra skriftställen betyder på en mycket praktisk nivå. Det går bra att läsa epistlarna som litteratur och historia, med hjälp av grammatisk-historiska metoder. Men det finns olika sorters litteratur i Bibeln, olika litterära genrer som Gud lagt in där av olika anledningar:
Psalmer, hebreisk poesi, Uppenbarelseapokalyptisk litteratur, evangelierna, ordspråks-och visdomslitteratur.
Du läser inte ett brev på samma sätt som man läser poesi. Du läser inte heller Narniaböckerna (C.S.Lewis) på samma sätt som du skulle läsa ett brev från sin faster.
Om du läser epistlarna kommer du att se att apostlarna inte tolkade de andra böckerna i Bibeln med den grammatisk-historiska metoden. Hebreerbrevet är en kommentar till symboliken i det levitiska prästämbetet och templet. Galaterbrevet 4:24 och framåt, berättelsen om de två kvinnorna, är en midrash om lagens syfte. Judas brev är midrashisk litteratur vilket vi kommer att undersöka i ett följande blogginlägg, Avfällingar i kyrkan.
Profetian som mönster, inte som förutsägelser
Det finns olika typer av profetior i Bibeln. De två slag som är viktiga för att förstå de sista dagarna är i) messianska profetior och, kopplade till dessa, ii) eskatologiska profetior. När vi ser på bibliska profetior är det mycket viktigt att ha i åtanke, att det västerländska sinnet, med sin grund i sextonhundratalets humanism, säger att en profetia består av en förutsägelse och en uppfyllelse. Men för det forna judiska sinnet var det dock inte fråga om att något skulle förutsägas och sedan uppfyllas – det är en felaktig syn på bibliska profetior. Snarare är profetia ett mönster som återskapas, en profetia med flera uppfyllelser där varje ny cykel lär något om den ultimata uppfyllelsen som är exemplet med Egypten. Vi har Abraham, hans ättlingar och Jesus, men sedan även kyrkan, kyrkans uppståndelse och uppryckande.
Abraham. I en hungersnöd utvandrade Abraham till Egypten (1 Mos 12:10-20). Gud dömde farao. Abraham och hans ättlingar kom ut ur Egypten och tog Egyptens rikedomar med sig och gick in i det utlovade landet.
Abrahams ättlingar. De genomgick samma upplevelse. I hungersnöd utvandrade de till Egypten (1 Mos 42). Återigen dömde Gud den onde kungen, Farao. Abrahams ättlingar kom ut ur Egypten och tog med sig Egyptens rikedomar (2 Mos 12:36), och de gick in i det utlovade landet. Det som hände med Abraham hände hans ättlingar.
Jesus. Sedan hände samma sak med Jesus.
”När de visa männen hade farit, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son.” (Matt 2:13-16).
Matteus säger att när Jesus kom ut ur Egypten, efter att kung Herodes dog, så uppfyllde det Hoseas profetia. ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” (Hos 11:1-2). Det är mycket tydligt att Hoseas kapitel 11 talar om uttåget ur Egypten, om vad som hände med Moses. Ja, i ett grammatiskt-historiskt sammanhang talar det om uttåget – inte om Messias. Då tycks det som att Matteus verkar ta stycket ut ur alla rimliga sammanhang och vrida det till att tala om Jesus. Vi måste då fråga oss om Matteus har fel? Eller är det något fel med vårt protestantiska sätt att tolka Bibeln? Det är inget fel på Matteus, och det är inget fel på Nya testamentet. Men det är något fel med vår protestantiska mentalitet. Den judiska idén om profetior är inte förutsägelse, utan mönster.
Abraham kom ut ur Egypten när farao dömdes. Abrahams ättlingar kom ut ur Egypten när den onde kungen dömdes. Sedan dömdes ytterligare en annan ond kung och Messias kom ut ur Egypten. Det finns flera uppfyllelser av profetior. Midrashiskt anspelar ”Israel” på Yeshua (Jesus) Messias. När du ser verser som: Israel min ära och Israel min förstfödde, är det midrashiska anspelningar på Messias.
Kyrkans uppståndelse och uppryckande. Sedan, i Första Korinterbrevet kapitel 10, händer något annat: Vi kommer ut ur Egypten. Paulus säger att Egypten är en symbol för världen. Farao, som blev gudomliggjord av egyptierna och dyrkades som Gud, är en symbol för djävulen, denna världens gud. Och precis som Mose slöt ett förbund med blod och stänkte det på folket, så är Jesus vårt blodsoffer. Mose fastade i fyrtio dagar, och det gjorde Jesus också. Jesus är profeten som Mose förutsade i Femte Moseboken 18:18. Precis som Moses ledde Israels barn ut ur Egypten, genom vattnet, in i det utlovade landet, så leder Jesus oss ut ur världen, genom dopet, till himlen. Det är ett mönster. Sedan kastas hästen och dess ryttare i havet (2 Mos 15:1). Den yttersta betydelsen av ”att komma ut ur Egypten” är kyrkans uppståndelse och uppryckande.
Domarna som sker i Andra Moseboken återges i Uppenbarelseboken. Och precis som Faraos magiker kunde förfalska Moses och Arons mirakel, så kommer Antikrist och den falske profeten att förfalska Jesu och hans vittnens mirakel. Israels folk tog med sig Josefs ben när de kom ut ur Egypten (2 Mos 13:19). Varför? För det är ett mönster. De döda i Kristus kommer att uppstå först.
Det forna judiska sinnet som producerade Nya testamentet ser inte på profetior som förutsägelser, utan som ett mönster. För att förstå vad som kommer att hända i framtiden, se på vad som hände i det förflutna. Det finns flera uppfyllelser, och varje efterföljande uppfyllelse lär något om den slutliga uppfyllelsen.
Det första århundradets visdom
Du kommer aldrig att förstå Uppenbarelseboken med den begränsade inställning till bibeltolkning som lärs ut i protestantiska teologiska seminarier. För att använda ett matematiskt språk så är Midrash som en andragradsekvation eller en mycket komplex ’andra ordningens differentialekvation’, en tretton- eller fjortonstegsekvation. Vissa människor tar det första steget i grammatisk-historisk exeges, bibeltolkning, och tror att ekvationen är löst. Det är inget fel med det de gör – men det är mycket fel med det de inte gör. Ekvationen är inte löst. Det är inget fel på grammatisk-historisk exegetik. Det är ett nödvändigt steg, ett nödvändigt första preliminärt steg, och det är okej när det gäller att läsa epistlarna. Men det är allt.
Det krävs de forntidas visdom för att verkligen förstå dessa saker, ”Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal”… (Upp 13:18), inte 1500-talets visdom, utan det första århundradets visdom.
James Jacob Prasch