Innan vi går in på Jonas bok, vänligen se först Apostlagärningarna kapitel 2:24 och 27: ”Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.” I vers 27 har vi ett citat från Jesajas bok och Psaltaren: ”att du inte skall lämna mig i graven eller låta din Helige se förgängelsen.” Det var omöjligt för döden att hålla Jesus i sin makt: det var en teologisk, en teologisk, andlig och logisk omöjlighet.
Texten är översatt med tillåtelse av författaren James Jacob Prasch.
Detta är det sjätte av nio kapitel,’Jonah’ ur boken ’More Grain for the Famine’ [2002].
Innebörden av titeln är ’Mer andlig föda åt de andligt svältande’. OBS! Rekommendationen är att läsa kapitlen i ordning. Rubrikerna i texten är tillagda för att underlätta läsningen. Översättningen är gjord av Ted Sjövall. Översättningar finns sedan tidigare även ur boken’Grain for the Famine’. Om ej annat anges så är bibelverser från Folkbibeln 1998.
Vi får veta i Hebreerbrevet att Isak var villig att offra sin ende son, som en typ av Kristus – eftersom han redan då visste att Gud kunde uppväcka hans son från de döda för att uppfylla sitt syfte. Det är ett exempel på hur Gud försätter någon i en ”dödssituation”, med försäkran om att hans uppståndelsekraft kommer att finnas i den. Med detta i sikte, vänd dig med mig till profeten Jonas bok.
”HERRENS ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ”Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” Men Jona steg upp för att fly till Tarsis, bort från HERRENS ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från HERRENS ansikte. Men HERREN sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. Då gick skeppets kapten till honom och sade: ”Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås.” De sade till varandra: ”Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss.” Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. (I Ordspråksboken 16:33 står det: Lotten kastas i knät, men varje beslut kommer från Herren.) Då sade de till honom: ”Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?” Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.” Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: ”Vad är det du har gjort!” Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från HERRENS ansikte. Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ”Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?” Då svarade han dem: ”Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er.” Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. Då ropade de till HERREN och sade: ” HERRE, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, HERRE, har handlat efter din vilja.” Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. Och männen greps av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och avlade löften. Men HERREN sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter.”
Vi får inte veta att det var en val. Judarna översätter detta bokstavligt till i modern hebreiska liyathan – Leviathan. Valar är vanligtvis inte inhemska i Medelhavet, vi vet inte vilken sorts fisk det var, vi antar bara att det var en val (strängt taget är en val förstås ett däggdjur, inte en fisk – den har inga gälar).
”Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk. Han sade: ”Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmar omslöt mig, alla dina brottsjöar och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon. Men jag skall åter få skåda ditt heliga tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud. Till bergens grund sjönk jag ner, jordens bommar slöts för evigt bakom mig. Men du förde mig levande upp ur graven, HERRE, min Gud. Medan min själ tynade bort i mig tänkte jag på HERREN, och min bön kom till dig i ditt heliga tempel. De som håller sig till fåfängliga avgudar överger den nåd de fått. Med tacksägelse vill jag offra åt dig, vad jag har lovat vill jag infria. Frälsningen är hos HERREN!” Och HERREN talade till fisken och den kastade upp Jona på torra land. HERRENS ord kom för andra gången till Jona. Han sade: ”Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika för den det budskap jag ger dig.” Då steg Jona upp och begav sig till Nineve enligt HERRENS ord. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång. Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: ”Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.” ”
Ordet för omstörtande här är nechpakeh. Det är samma ord som används i Första Moseboken för Sodoms förstörelse, den mest fruktansvärda förstörelsen och domen över en stad som judarna hade en uppteckning av i Toran. Genom att använda just den termen nechpakeh skulle man ha frammanat visioner av vad Gud gjorde med Sodom och Gomorra.
” Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem. När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ”Ingen människa får smaka något, inte heller något djur, vare sig av nötboskapen eller av småboskapen. De får inte föras i bet eller vattnas. Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås.” När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte. Men Jona tog mycket illa vid sig, och han blev arg. Och han bad till HERREN och sade: ”HERRE, var det inte det jag sade, medan jag ännu var i mitt land! Därför ville jag förekomma det genom att fly till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda. Tag nu mitt liv HERRE, för jag vill hellre vara död än leva.” Men HERREN sade: ”Har du rätt att bli arg?” Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken. Men dagen därpå, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som angrep ricinbusken, så att den torkade bort. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.” Men Gud sade till Jona: ”Har du rätt att vara arg för ricinbuskens skull?” Han svarade: ”Ja, jag har rätt att vara arg, ända till döds.” Då sade HERREN: ”Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!” ”
Höger och vänster hand
Förstå nu att detta är ett mycket torrt klimat – det är inte så att luftkonditioneringen inte fungerar – det var en utmattande situation att befinna sig i.
Idén med att inte veta skillnaden mellan sin högra hand och sin vänstra hand i den hebreiska texten är denna: du har termen yad, högra handen är yemani, som i ”Om jag glömmer dig, Jerusalem, må jag glömma min högra hand.”Im eschcachak yerushalim tishcah yemani (King James översätter det felaktigt till ”min högra hand glömmer sin skicklighet” – det är inte vad det står på hebreiskan).
”Herren skall bringa frälsning med sin högra hand”. Jesaja har samma sak, ”för vem har armen, -samma hebreiska ord yad – från Herren, uppenbarats?” Högra handen är en typ av Jesus i Gamla testamentet. Vad det i grunden säger är: ”dessa hedningar känner inte till frälsningens väg, de känner inte till skillnaden mellan högra och vänstra handen, de vet inte hur de ska frälsa sig själva.” Det är Herrens högra hand som ger frälsning. Det skulle vara implikationen från den hebreiska termen: högra handen.
En riktig historia sannerligen Jonas! Den skrevs förmodligen under Jerobeams regeringstid, någonstans mellan 814 och 783 f.Kr. Vi vet också från historien att det fanns en assyrisk kung som blev en monoteistisk kung, hans namn var Adad-Nirari III som regerade ungefär från 810 till 782 (det fanns faktiskt en egyptisk farao som blev monoteist och det fanns ett par kungar i Babylon som blev monoteister, se Daniels bok). Det kan ha varit denne kung som vände sig till den sanne Guden.
Judar kallades alltid att vara ljus för hedningarna – även i Gamla testamentet. De gjorde det inte på samma sätt som vi gör det nu, men om frälsningen skulle komma från judarna, som Jesus sa i Johannes kapitel fyra, skulle de fortfarande vara hans vittnen för dessa nationer och visa dem den sanne Guden. Idag klagar rabbiner på att ”kristna” proselytiserar judar och glömmer att judarna själva, baserat på vad Mose ursprungligen förordnade, skulle försöka vinna människor att tro på den sanne Guden! Själva det faktum att de inte gör det visar att de inte längre utövar en sann judendom.
Jona var ovillig att åka till Nineve, och inte utan goda skäl. Dessa var, minst sagt, inte de trevligaste människorna i världen: de var ”dåliga människor”, de var fullständiga hedningar! Mer än så, som en bibeltroende jude skulle han ha läst sin föregångares profeten Amos profetior och han skulle ha sett vad Gud förordnade och förutspådde genom Amos om Nineve. Så han skulle till och med ha haft en biblisk grund för att inte vilja åka dit. Det var inte bara så att han visste att Gud skulle ha medlidande med dem, utan att de kanske skulle döda honom. Han visste att de, vid första anblicken, var dömda till domen, precis som profeten Nahum hade förutsagt (och detta hände vid en senare tidpunkt när de återvände till sina hedniska seder), och han hade goda skäl att inte gå dit.
Namnet Jona
Men låt oss börja med Jonas namn ’Yonah’, som på hebreiska betyder en duva. Vilka bilder skulle detta frammana? En finns i Johannes 2:16. Jesus drev ut folket ur templet som sålde duvor (detta kommer från 3 Mosebok 14. En duva var ett djur som ansågs lämpligt för offer och som sådant var det en bild av Kristus, liksom alla dessa djur var). I Höga Visan kapitel 1:5 säger han till älskaren att hennes ögon är som duvor.
Ögon eftersom duvor är monogama fåglar och de bara har en relation med sina partners, de förökar sig inte med andra duvor. Så även i Första Moseboken 8 skickar Noa först ut en fågel som Toran senare skulle beordra vara ’unkosha’ – en korp, men den andra fågeln han skickar ut är en duva. Alla dessa bilder skulle ha frammanats i judarnas sinnen. I Nya testamentet Matteus kapitel 3:18, kommer den Helige Ande ner över Jesus som en duva. Alla dessa bilder kan belysa någon aspekt av Jona och hans karaktär, men den viktigaste finns förmodligen i Davids Psalm 55:5-7: ”Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, dödens fasor faller över mig. Fruktan och bävan drabbar mig, förfäran lamslår mig. Jag tänkte: Om jag ändå hade vingar som duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.”
Tanken är denna: att vilja fly från den olycka som har drabbat dig, och Jona var en man som ville fly från den olycka som drabbade honom!
Jona som en symbol för Jesus
Men hur är det med denna olycka, vad betyder den för oss? Det vi måste förstå om Jona är det första vi måste förstå om alla hebreiska profeter. Varje hebreisk profet är en typ av Jesus, en typ av Messias, var och en av dem förebådar honom: vem han skulle vara och vad han skulle göra. Det finns ingen hebreisk profet vars liv inte förebådar eller är en symbol för Messias som skulle komma efter dem för att inbringa den återlösning som de profeterade om.
Låt oss titta på Jona som en typ av Jesus. Vänd med mig till 2 Kungaboken kapitel 14:25. Det är det första stället vi läser om Jona i Bibeln.
”Han [Jeroboam] vann tillbaka Israels område från det ställe där vägen går till Hamat ända till Hedmarkshavet, enligt det ord som HERREN , Israels Gud, hade talat genom sin tjänare, profeten Jona, Amittajs son, från Gat-Hahefer.”
Lägg märke till att Jona först sändes till sitt eget folk, judarna – först därefter sändes han till hedningarna. I Matteus kapitel 15:24 läser vi följande: ”Han svarade: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.””. Jesus sändes först endast till sitt eget folk, sedan först vid ett senare tillfälle sändes han till icke-judarna. Vi får veta att Jona var från just detta område Gat-Hefer: Gat-Hefer ligger inom gångavstånd från Nasaret.
Nu fanns det något unikt med Jona i detta. Vänd med mig till Johannes kapitel 7:52 – något här som Sanhedrin förbisåg! ”De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.”” (eller som de säger i samma kapitel, vers 41) ”Inte kommer väl Messias från Galileen?” Kommer ingen profet från Galileen? De hade fel.
Jona kom från Galileen! Han är den enda förutom Jesus som var från Galileen. Jona kapitel 1:4-6, en fruktansvärd storm kommer, och ordet för vind på grekiska i Nya testamentet är pneuma och på hebreiska är det naturligtvis ruach, men i båda är det också ordet för ande. I denna storm sänd av Gud, under stormen sover Jona i båten och de andra människorna är paniska över detta, ”Hur kan ni sova i båten under stormen?”
[Vi har ett band om detta, Bibelns båtar [The boats of the Bible], om Markus kapitel 4 och 6, där vi förklarar båtarnas typologi mer ingående.] Men låt oss titta mycket kort på Markus kapitel 4:37-38: ”Då kom det en häftig stormby (samma idé, detta skulle se väldigt likt den grekiska versionen av Jona i Septuaginta), och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” ”
Det som händer med Jona förebådar vad som kommer att hända med Herren Jesus. Jona blir en typ av Kristus. Låt oss nu förstå detta lite mer. Jona 1:12,
”Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt.”
Jona var, av eget val, villig att offra sitt eget liv för att ge frälsning till andra, inklusive hedningar. Johannes 10:17-18, ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja.”
Jona var villig att offra sitt liv för att ge frälsning och befrielse till andra, så Messias, som Jona förebådar, var villig att offra sitt liv så att frälsning skulle komma till andra. Vänd nu med mig till Lukas kapitel 11:30: ”Ty liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så skall Människosonen vara det för detta släkte.”
Vi vet från Kungaboken att Jona var Amittais son. Han profeterade under Jerobeams regeringstid [båda mycket onda män/kungar. Det fanns två Jerobeamer; den ene var lika ond som den andra]. Vid Jonas predikan omvände sig hedningarna när judarna inte ville, vid Jesu budskap accepterade hedningarna vad han sa vid en tidpunkt då de flesta judar inte gjorde det. Inte alla judar förkastade honom, inte alla judar förkastade Jona. Men i grund och botten var det hedningarna, inte judarna, som omvände sig på Jonas tid och det var hedningarna, inte judarna, som omvände sig på Jesu tid. Jona 2:1 säger oss detta: ”Men HERREN sände en stor fisk”.
Herren sände stormen i kapitel 1:4. Jona bad i fiskens mage, han sa ”Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig, etc.”
Herren bestämde stormen, Herren bestämde den stora fisken. Nu var detta en ”dödsupplevelse”. Vissa menar utifrån den hebreiska texten att Jona faktiskt kan ha dött biologiskt, utifrån implikationerna av vad ’Sheol’ kan betyda. Men säkerligen skulle konnotationen där vara en ”dödsplats”. Det var Herren som bestämde Jona till en dödsplats, Herren överlämnade honom till den. I Apostlagärningarna kapitel 2:23 läser vi: ”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad…”
Jesaja 53:10, ”Det var HERRENS vilja att slå honom.”
Jona utlämnades genom Guds förutvetande till en förtappelseplats, Jesus utlämnades genom Guds förutvetande till en förtappelseplats. Jona ’dog’ i havet, han dog, så att säga, sin dödsupplevelse [huruvida han dog eller inte kan folk diskutera, men hans dödsupplevelse ägde rum i havet].
Vänd med mig till Psalm 69. Detta är naturligtvis en psalm av David, vilket är en messiansk profetia inom den litterära genren hebreisk poesi. Det är till exempel i denna psalm vi läser i vers 21: ”De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst”. En profetia om vad som skulle hända när Herren Jesus var på korset. Men denna psalm som blickar framåt mot Jesu död börjar med: ”Fräls mig, Gud, ty vattnen kommer mig inpå livet”. Metaforiskt representeras Jesu död i hebreisk profetia som en drunkningsupplevelse. Nu sjöng vi just den här underbara psalmen ”När frid likt en flod åtföljde min själ; när sorger likt havsvågor väller” (”When peace like a river attended my soul; when sorrows like sea billows roll”), den skrevs av Mr Stockwood, men vad många inte vet, och vad jag inte visste förrän för fem eller sex år sedan, är att han komponerade den efter att hans familj drunknade där, av alla platser, en byggnad från American Colony Hotel nu står i Jerusalem. Det var efter att hans familj dog som han faktiskt skrev den i Jerusalem. Idén med ”havsvågor väller” är den drunkningsupplevelse som hans familj drabbades av – men också i biblisk typologi, särskilt Psaltaren – förstår du, när människor genomgår den här typen av dödsupplevelse, anspelas det på drunkning och pekar på Jesus.
Jona kapitel 3:8:
”Både människor och djur skall klä sig i säcktyg. Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör. ’Omvänd er, omvänd er, omvänd er, Gud kommer att förgöra denna stad på fyrtio dagar.’ Och han fortsätter med att säga: Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås.””
Nyligen fick jag faktiskt ett långt mejl från någon som försökte rättfärdiga människor som förutsäger saker som inte händer. Han försökte rättfärdiga Rick Joyner, Gerald Coates och de här killarna genom att säga: ”Var Jona en falsk profet? Titta på vad Jona förutspådde och det hände inte.” Det var hans argument för att rättfärdiga dessa falska profeter! Men texten i Jona gör det mycket tydligt att det var en villkorlig profetia: som säger ”om ni inte omvänder er, är det här vad som kommer att hända.” Han sa aldrig att det skulle hända – punkt. Det var villkorligt. Det är en orättvis jämförelse – men de måste alltid förvränga Bibeln ur sitt sammanhang.
Ändå ser vi att Jona gav ett direkt budskap om ’omvändelse eftersom domen kommer’. I Matteusevangeliet kapitel 4:17 började Jesus predika: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” Jona gav ett budskap om omvändelse så att domen kunde avvärjas, så var det med Jesus och hans lärjungar. ”Fräls er från detta onda släkte.” Jona kapitel 2:5-
”Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon.'”
Hebriskan säger att Jona fördrevs ”från Guds närvaro”, Gud kunde inte se på honom, Gud ville inte se på honom, han fördrevs bort från Guds ögon. Vi tittar på Matteusevangeliet kapitel 27:46, ” ”Eli, Eli, lema sabaktani?” […] ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?””. Jona fördrevs bort från Guds närvaro, Gud ville inte se på Jona, så Gud ville inte se på Jesus.
Jona 1:17 Han var tre dagar och tre nätter i en fisks mage, och som Jesus naturligtvis berättar för oss i Matteus 17:39-40, den store fisken är en bild av uppståndelsen. Precis som Jona var tre dagar i den stora fiskens mage, så skulle Jesus vara tre dagar i en grav. Jona är, liksom alla Israels profeter, en typ av Jesus. Han lär ut om Messias som skulle komma efter honom, det gör varje hebreisk profet. När man läser deras liv noggrant lär de ut något om Messias och Jona är inget undantag.
Skillnaden mellan Jona och Jesus
Jona överlämnas åt denna dödsupplevelse, men det fanns saker i Jonas liv som hindrade honom från att formas till vad Gud ville att han skulle vara.
1. Han motsatte sig Guds vilja, han ville inte göra vad Gud ville att han skulle göra, och återigen inte utan goda skäl: han visste vad Amos hade sagt om den nation han hade sänts till, han visste att dessa människor var onda. Vem vill skickas till en sådan plats där man kan bli dödad?
2. För det andra saknade han Guds medkänsla. Han förstod Guds dom och vrede, men han saknade Guds medkänsla, och han var mycket bra på något som vi säger på jiddisch: treching, att klaga. Trech, trech, trech, klaga, klaga, klaga. Någon som med goda skäl inte vill göra vad Gud vill att de ska göra. Vad Gud bad honom att göra var mycket svårt: att gå till ett folk han inte ens gillade, ett folk som skulle hata honom för att han inte var en av dem. I den världens temer, han var från väst, de var från öst.
Befogade invändningar. Ur ett mänskligt perspektiv.
Bara det faktum att han var hebré – en som trodde på den sanne Guden och inte var hedning – samt att han kom från den kända världens västra del medan de kom från öster, gjorde honom till en måltavla så snart han begav sig dit. Hans klagan var inte ogrundad; ur ett mänskligt perspektiv var hans invändningar befogade. Han hade svårt att förstå hur Gud kunde hysa sådant medlidande med sådana barbarer.
För mig skulle det nog kännas som att besöka fundamentalistiska muslimer – sådana som placerade bomben på planet över Lockerbie eller vill döda min israeliska familj – eller kanske som att en jude sändes som förkunnare till den generation tyskar som genomförde Förintelsen. Ur ett mänskligt perspektiv fanns det goda skäl till att han inte kunde känna eller uppleva Guds medlidande med dessa människor; de var onda män.
Det står att Herrens ord kom till Jona två gånger. Ordet för ”ord” är davar på hebreiska, och Logos på grekiska. Det syftar inte så mycket på ett budskap som på en person. Jesus är Logos/davar i Gamla testamentet. Återigen: i Gamla testamentet var den helige Ande endast tillgänglig för vissa människor vid vissa tillfällen – överstepräster, kungar och profeter – men Anden uppenbarade ändå Jesus för dem på samma sätt som han gör för oss. Det var bara Jesu identitet som ännu inte var uppenbarad, men det var ändå han; när det står att ”ordet kom”, betyder det att ”Herren Jesus kom”. Det var ett kristologiskt möte med Kristus i gammaltestamentlig kontext. På samma sätt var det Jesus som Adam hörde vandra i trädgården. Det var Jesus som Jakob brottades med (Guds ängel). Jesus var densamme i Gamla testamentet som i Nya. När Herrens ord kom, var det ett möte med Kristus.
I vägen för Guds vilja
När Herren ber dig eller mig att göra saker vi inte vill göra, eller när det finns drag i min eller din karaktär som står i vägen för Guds vilja, då ger Herren dig inte bara ett budskap – han kommer själv till dig. Jesus kommer att stå framför dig, och du kommer att ”se” honom. Budskapet kommer att stå klart när han väl kommer, och du kommer att förstå vad det är för fel på dig! Det handlar om mötet med personen – inte bara ordet, budskapet, ett brev, ett telegram, ett fax eller ett mejl – det handlar om personen. När Jesus kommer till oss och vi står inför honom, då vet vi var vi har oss själva.
I den hebreiska världen idag ger judar vanligtvis sina barn namn efter avlidna förfäder, men i Bibeln gav man barnen namn efter bibliska gestalter i Israels historia. I hebreiskt tänkande betyder uttrycket ”son till” inte bara avkomma – biologisk härkomst eller släktled – utan det syftar på att man delar någons karaktär. Låt oss slå upp Matteus 16:17. Jesus sade: ”Salig är du, Simon Bar-Jona.” Detta är förstås arameiska och inte hebreiska; på hebreiska skulle det heta ben Jona. Varför kallar Jesus honom vid både förnamn och efternamn? Visserligen hette hans far Jona, men det ligger mer bakom än så: det är genom Guds försyn som Petrus bar namnet Bar-Jona. Han har Jonas karaktär – precis som du och jag har det.
De beger sig till Caisarea Filippi: en plats där grekerna tillbad Pan och där romarna tillbad kejsar Augustus. I Matteus 16:22 ser vi hur Petrus blev mycket upprörd och ville att Jesus skulle ta itu med och döma dessa hedningar för att de orenade det heliga landet – precis som Jona ville att Herren skulle döma hedningarna. Jona ville ju inte gå till hedningarna, eller hur? Inte heller Petrus – med sin ”Jona-karaktär” – ville gå till hedningarna; vi ser detta i Apostlagärningarna kapitel 10, i berättelsen om Cornelius och maten som var ”icke-kosher”. Petrus ville inte gå till hedningarna, precis som Jona inte ville det. ”Du är Bar-Jona”, ”Petrus, du är i Jonas roll; du tycker inte om dessa greker och romare – du är i Jonas roll, han tyckte inte heller om hedningarna; du är i Jonas roll: han ville inte gå dit jag ville att han skulle gå.”
Se på Johannes 21:18: ”Amen, amen säger jag dig (han talar här till Petrus): När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.”
Petrus, i rollen som Jona, ville inte åka. Se på Galaterbrevet 2:11–12: Jona hade en inställning till icke-judar som fick honom att handla på ett sätt som inte var hedervärt. Galaterbrevet 2:11: ” Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna.”
Jona ville inte ha med dessa hedningar att göra, och inte heller Petrus – i rollen som Jona – ville ha med hedningar att göra! Det finns många människor jag inte vill ha med att göra. Som yngre troende genomlevde jag fruktansvärda strider präglade av hat – och då menar jag verkligt hat. Jag minns när jag såg filmen ’The Hiding place’ (om Corrie ten Boom) och vad nazisterna gjorde mot dessa kristna – dessa troende i Holland som skyddade judar: hur de mördade den gamle mannen, våldtog kvinnorna och så vidare – och jag blev så arg. Jag började prisa Gud för att han skapat helvetet, inte bara för nazister utan för tyskar – jag hatade tyskar. När vi anordnar resor till Israel och besöker Yad Vashem [förintelsemuseet] stannar jag kvar i bussen. Jag går inte in där. Jag minns en gång när jag besökte nazisternas förintelseläger i Dachau, där tyskarna utförde experiment på judiska barn. Jag tänker bara på mina egna barn. Jag tänker också på den lilla flickan som gömde sig i filmen ’Schindler’s List’. Jag kunde se min son Eli framför mig i den situationen. Jag kämpade med hat mot tyskar.
Min far tjänstgjorde i den amerikanska militären under andra världskriget; hans familj kom från Merseyside. Hans mor kom därifrån (hon lämnade området före kriget och återvände efteråt). När min far kom dit med den amerikanska flottan såg han vad tyskarna gjorde mot Liverpool, hur de förstörde allt – inklusive platsen där hans mor kom ifrån. Och jag bar på detta hat mot det tyska folket. Det tog lång tid – och krävde att Herren förde in tyska människor i mitt liv, människor som jag älskar och som är troende – innan jag blev av med detta hat.
Det fanns människor som hatade zigenare – de kallade dem bedragare och intrigmakare – men längs vägen fanns det någon som hyste Herrens medlidande med dem, och idag utgör de den snabbast växande kyrkan i Storbritannien; deras liv har förändrats i grunden.
För att ta ett annat exempel: Jag har blivit attackerad av muslimer, även i England – fysiskt angripen av gäng på Speakers’ Corner för att jag predikade evangeliet – och det handlar inte om ras: jag älskar kristna från Asien; de är fantastiska människor. Men när jag läser om vad muslimer gör mot kristna i Pakistan eller Saudiarabien blir jag arg. När jag tittar på Amnesty Internationals hemsida fylls jag av ilska.
En av de stora välsignelserna och höjdpunkterna i mitt liv var när jag talade om islam i Auckland på Nya Zeeland. Några iranier – shiamuslimer som nyss anlänt till landet – omvände sig, tog emot Jesus, tog avstånd från Muhammed och Koranen och kom till tro.
Rationellt och logiskt. Men utan att se eller förstå Guds medlidande.
Jag känner människor som var antisemiter innan de blev frälsta; någon ohederlig judisk hyresvärd hade gjort något mot deras faster Milly för trettio år sedan, och därför hatade de judar. Men efter frälsningen gav Herren dem en kärlek och en nöd för det judiska folket som de varken kunde förklara eller ens förstå. Det finns saker inom oss – saker som inte är irrationella, utan har en logisk grund, ibland till och med en skenbart biblisk grund. Det fanns skäl till att Jona ogillade dessa människor. Han hade läst vad Amos sagt om dem och vad Gud tänkte göra, så det var inte helt irrationellt; det var faktiskt helt rationellt. Ur ett mänskligt perspektiv fanns det goda, logiska skäl. Men han kunde inte se eller förstå Guds medlidande. Oavsett hur dåliga dessa människor är – när Herrens ord når oss och vi står inför Jesus, ser vi att hur dåliga de än är (även i jämförelse med oss), så är vi alla oändligt dåliga i jämförelse med Jesus. Ni vet hur det är:
”Ensamstående mammor i socialbostadsområden, se upp: ni har fem barn med tre olika sluskar och vi tvingas försörja dem. Varför måste jag betala skatt och försörja min familj? För att betala för de här barnen. Varför försörjer inte sluskarna ni plockar upp på puben sina egna barn? Varför ska jag behöva göra det?” Det är rationellt, men var finns Jesu medlidande med dessa ensamstående mammor? När jag ser dem på nyheterna göra sådant, kasta flaskor på fotbollsmatcher – de bryr sig inte om fotboll, de vill bara supa och kasta flaskor; det handlar om stammentalitet. ”Slå in skallen på dem” – så tänker jag! Inte helt irrationellt, men var finns Jesu medlidande? Jag har känt sluskar som blivit frälsta, jag har känt muslimer som blivit frälsta, prostituerade som blivit frälsta och narkomaner som blivit frälsta – jag var själv en sådan! Var finns Jesu medlidande?
Så Jona kastas i havet; Gud skapar en storm. Gud låter döden komma nära, och där befinner han sig, begravd i buken på en fisk, djupt nere i Medelhavet någonstans mellan Turkiet och Tel Aviv. Denna händelse är en av de saker i Bibeln som rent teologiskt lär oss om livet efter döden. Men den avslöjar också något om vad som skulle hända med Jesus. När han dog på korset för våra synder, när hans Fader inte kunde se på honom, när Faderns röst nådde ner i dödsrikets djup och uppväckte honom från de döda. I Apostlagärningarna 2:24 får vi veta att döden själv inte kunde hålla Jesus Kristus kvar; graven var inte stark nog att hålla honom, döden själv var inte stark nog att kontrollera Jesus eller hålla honom fången.
Slå gärna upp 2 Korintierbrevet 4:8–14 tillsammans med mig: ” i är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er. Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi. Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.”
Som profeten Hosea uttrycker det i kapitel 6:2: Herren Jesu uppståndelse är vår uppståndelse, eftersom hans död är vår död. Se vad Hosea säger: ”Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför hans ansikte.”
Jesu död och uppståndelse är vår död och uppståndelse
Eftersom Jesu död är vår död och hans uppståndelse är vår uppståndelse – kunde döden hålla kvar Jesus? Nej! Kan döden hålla kvar dig eller mig? Tack vare Jesus: Nej! Det råder ingen brist på saker i mitt liv som hindrar mig från att vara den Gud vill att jag ska vara, och saker som hindrar mig från att verkligen göra det Gud vill att jag ska göra. Ibland känns det som om jag håller på att dödas – när jag klagar över min nacke, när jag klagar över att bli avvisad av stora delar av den populära kyrkan för att jag vägrar att gå med på det som pågår. Sedan får jag ett exemplar av broder Andrews nyhetsbrev och läser om kristna som lever i en fattigdom som knappt är värdig en människa, som sitter fängslade och vars familjer inte kan försörja sig. Mina barn har tak över huvudet; vad har jag att klaga på? Ja, jag har ont i nacken, men jag har tabletter. Det finns människor som har ont i nacken men inte har råd med en tablett. Jag har en tablett i fickan om nacken skulle krampa; jag bär den med mig. Allt detta bekymrar mig. Varför utsätts jag för död?
Varför tillåter Gud kamp och problem?
Varför är det så att kristna verksamheter som förkunnar sanningen alltid kämpar med ekonomin, medan de korrupta håvar in pengar? För att även de kämpar med ekonomin – fast de utökar sin korruption! Ärliga verksamheter försöker sprida sanningen; de måste kämpa och lita på Gud. Döden verkar i mig. Varför, Herre, när jag förkunnar sanningen? Jag försvarade bara treenighetsläran, men människor inom Moriel började för några veckor sedan använda mitt namn för att ge sitt stöd åt personer som förnekade den. När jag tog ställning förtalade de mig; de påstod att jag var psykiskt obalanserad till följd av min bilolycka. Kanske är jag obalanserad – men inte på grund av bilolyckan. Vem behöver sådant här? Det de gjorde var ondskefullt, men den verkliga frågan är: varför tillät Gud det? Vad säger Gud till mig genom detta? Gud kommer att ta itu med dem, men vad säger han till mig? När jag har så ont i nacken som jag har idag (jag måste nog ta en tablett snart!), vad säger Gud till mig då? Vad säger Gud till dig när du befinner dig i fiskens buk? Kom ihåg att Jesus sa att han är lik Jona: det verkar som om Gud själv förvisar oss från sin närvaro. Vi handlar på ett sätt som vi anser vara rimligt – det är åtminstone inte irrationellt. Vi hade förnuftet på vår sida, men ändå befinner vi oss i denna svåra situation. Ibland är det usla problem: problem i församlingen, problem i tjänsten, problem med jobbet – eller avsaknad av jobb – ekonomiska svårigheter, hälsoproblem i familjen, äktenskapsproblem… problem, problem, problem. Det verkar som om Herren har förvisat oss från sin närvaro, lagt oss i en grav och lämnat oss där. Åh! Inte nineviterna, inte mormonerna eller muslimerna, inte ligisterna eller prostituerade! Nej, han lägger oss i graven.
Döden kan inte hålla kvar oss
Han har förvisat oss från sin åsyn. Men döden kunde inte hålla kvar Jesus, och döden kan inte hålla kvar dig heller. Jag har sagt det tusen gånger: provet på en sann kristen är inte att man slipper prövningar – tvärtom, om du inte har prövningar är du inte kristen; i världen får man utstå lidande. Det som prövar en kristen är inte huruvida man hamnar i fiskens buk; prövningen ligger i vad som händer när man väl befinner sig därinne.
Slå upp Psalm 18:4–6 tillsammans med mig. I Psaltaren finns direkta paralleller till det som hände Jona i fiskens buk. ” Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig (Jona använder ordet sheol). dödens snaror föll över mig. I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron.” Vi må ha blivit förvisade från hans åsyn, men inte från hans öron. Psalm 42:8: ”Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor går fram över mig.” (precis som över Jona).
Psalm 116:3–9: ” Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade HERRENS namn: ”O, HERRE, rädda min själ!” HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig. Vänd åter till din ro, min själ, ty HERREN har varit god mot dig. Du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot från fall. Jag skall vandra inför HERREN i de levandes land.”
Även om du dör finns det en uppståndelse, det finns ett tusenårsrike. (Vers 15) Kostbar i Herrens ögon är hans trognas död. Även om vi dör får vi se honom, inte i de dödas land utan i de levandes land. Vad säger Job? Job 19:25–27: ” Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans.” Även om vi dör skall vi få se Herrens godhet i de levandes land.
” Ur djupen ropar jag till dig, HERRE”, skrev David. När du befinner dig i djupet har du förvisats från Guds egen närvaro. Dina argument är rationella – åtminstone i dina egna ögon; de är sannerligen logiska och till och med i viss mån bibliska. Där befinner du dig i fiskens buk, vågorna har slukat dig; du håller inte bara på att drunkna, utan är kanske redan drunknad. Dödsrikets bommar stänger inne dig, och du kan inte ens se Herren: han har förvisat dig från sin närvaro. Men dessa psalmer säger inte att han ser på oss; de säger att han hör. Då, och först då, spydde fisken ut Jona på stranden. Han måste ha sett förfärlig ut och luktat ännu värre, men han var redo för handling! När du går igenom något sådant kanske inte heller du ser så välvårdad ut – och skulle nog behöva en flaska eau de cologne – men du kommer att vara redo för handling. Som Paulus sade: hans död är vår död, och därmed är hans uppståndelse vår uppståndelse.
Döden kunde inte hålla honom kvar, och döden kan inte hålla oss kvar. Som Hosea sade: hans död är vår död, hans uppståndelse vår uppståndelse; döden kunde inte hålla Jesus kvar, och döden kan inte hålla oss kvar. Du håller på att sjunka för tredje gången; du befinner dig i världens inre. Gud kallar dig att göra saker du inte vill göra; du vet att det finns saker i livet och i din karaktär som inte återspeglar Jesu karaktär. Liksom Petrus är du en ”Bar-Jona” – en Jonas son. Liksom Petrus är jag en ”Bar-Jona”.
När stormen kommer
Där kommer stormen, ovädret som Gud själv sänder, och fisken väntar på sin lunch – och det är du! Där befinner du dig i djupet, förvisad inför Guds egna ögon, medan de ogudaktiga fortsätter i sin ondska; istället för att vända sin hand mot dem har han vänt den mot dig. Du är slutkörd, både andligt och känslomässigt.
”Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmar omslöt mig, alla dina brottsjöar och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon. Men jag skall åter få skåda ditt heliga tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud. Till bergens grund sjönk jag ner, jordens bommar slöts för evigt bakom mig. Men du förde mig levande upp ur graven, HERRE, min Gud. Medan min själ tynade bort i mig tänkte jag på HERREN, och min bön kom till dig i ditt heliga tempel. De som håller sig till fåfängliga avgudar överger den nåd de fått. Med tacksägelse vill jag offra åt dig, vad jag har lovat vill jag infria. Frälsningen är hos HERREN!”
När jag föddes på nytt avlade jag ett löfte. Jag lovade att ta emot Jesus som min Herre, han som räddade mig; han gav sitt liv för mig, och jag lovade att ge mitt liv till honom. Varje gång jag faller i synd bryter jag det löftet; varje gång jag sätter mig upp mot hans vilja bryter jag det löftet. Jag avlade löftet, men när det är dags att infria det hittar jag alltid ett mycket logiskt argument – inte sällan till och med ett bibliskt argument – mot att faktiskt göra det! När du ger Herren ett löfte, dröj inte med att infria det; han kommer inte att låta dig slippa undan. Stormen kommer, fisken kommer att sluka dig – men fisken kunde inte hålla kvar Jona, och den kommer inte att hålla kvar dig heller; graven kunde inte hålla kvar Jesus, och den kommer inte att hålla kvar dig heller. Säg till Herren att du ska infria löftet.
Vet du, det som har hänt dig har hänt av en anledning; fisken kommer att spy upp dig på stranden också. Jag tycker att var och en av oss borde kallas ”bar Jona”. Jag tycker verkligen att det är ett namn som passar mig: bar Jona. Det står: ”bränningarna och vågorna sköljde över mig.” Ibland sköljer bränningar och vågor över mig, och även om det kan handla om människor – vad är det Gud säger genom detta? Jag vet inte vad han säger till dig – ibland är det inte ens tydligt för mig vad han säger till mig – men en sak vet jag: ibland är fiskens buk den enda plats där du kan få svaret. Fisken kunde inte sluka Jona; graven kunde inte hålla kvar Kristus. Fisken kunde inte sluka Jona; han var oövervinnelig, oavsett hur det såg ut. Hur svåra omständigheterna än var – även långt borta från Guds åsyn – kunde fisken inte hålla honom kvar, och inte heller kunde graven hålla kvar Jesus Kristus. Jag vet inte vilken fisk som har slukat dig, och jag vet inte vilken grav du kanske befinner dig i, men inte heller den kan hålla dig kvar.
James Jacob Prasch